Chescandinavia

Här följer den ocensurerade versionen av vad som hände under Agrupació de Penyes Valencianistes XIV:e konvent, eller snarare, 7-rätters middag på dryga 5-6 timmar! Låt inte några barn läsa vad som egentligen hände.

Mina föreställningar om konventet matchades inte riktigt av vad som tilldrog sig i den stora konferenssalen i Alzira, Sala Rex Natura, några mil sydöst om staden Valencia. Det blev inte så seriöst och formellt som jag trodde, inte heller så livligt och informativt, men ganska intressant för en "utomstående" som för första gången deltog i en acto i djupet av valencianismon.

Jag hade snidat upp mig lite lagom, men var ändå överklädd med min ljusa manchesterkavaj och jeans. Det var väl en handfull personer i kostym: i princip presidenterna Part respektive Morera, ex-president Ros och några till, resten var väldigt casual, inklusive spelarna, i shorts och t-shirt. Tacka fan för det när det var dryga 30° grader ute! Men kanske var det en subtil gest från APVs president Part då alla penyas presidenter fick en blå Valenciaslips som gåva? Nåväl, jag kunde hänga av mig kavajen snabbt och kavla upp armarna. Ingen brydde sig om det och stämningen var bra och hjärtlig oavsett klädsel.

Spektaklet började klockan 14:07, nästan på utsatt tid. Jag var där redan vid 13-tiden och trodde att jag var ute i god tid, rent av alldeles för tidigt. Det visade sig vara alldeles lagom för jag fick en bra parkering och bara några sekunder senare var det trafikstockning med de över 1200 personerna som skulle in. Utanför salen där middagen hölls fanns en annan byggnad där Copa del Rey-pokalen ställdes ut. Det var redan gott om folk när jag kom dit och de flockades som apor kring pokalen. Jag kände inte riktigt för att gnida mig mot den där och då, risken var för stor att jag skulle få visa upp mina svettiga lökringar under armarna i sann Camacho-stil på tusentals kort från alla blixtrande kameror som skjöt vilt. Istället passade jag på att handla lite Valenciaprylar, dels till penyan (vi kommer lotta ut en ny tröja till en lycklig medlem!) och dels till mig själv.

Min största flicka ska få en Valenciafotboll och en hel svart/orange outfit! Den lilla får nöja sig med Valencianappen som jag fick av några glada Chetrotters för inte så länge sedan. Själv passade jag på att köpa den nya snygga svarta tröjan med reklamtrycket "Valencia Experience" - den ger en skönare signal än blaffiga bil-logotyper från Amerika och Japan.

Inne i utställningshallen serverades det gratis förfriskningar i form av öl och Coca Cola, som sponsrade eventet. När jag såg mig omkring upptäckte jag att medelåldern var ganska hög. Jag, en trettiotaggare, var bland de yngre. Visst, där fanns barnfamiljer och några enstaka ungdomar, men majoriteten av deltagarna utgjordes av smått omogna 55-plussare.

I många avseenden var det mer som att gå på halvdan match snarare än ett konvent. Folk gick från middagen en bra stund innan det var över, som på match, och det sjöngs och ekade cantics (hejaramsor) spontant då och då. Det applåderades vid fina tal och vid premierna som delades ut till diverse spelare. Intressant nog drogs den största applåden ner av nye tränare Emery trots ett ganska standardmässigt tal där han inte utlovade titlar men "att ge allt". Busvisslingar? Jajemensan, men inte till Soler, Albelda, Koeman eller någon annan. Nej, dessa personer var väldigt frånvarande och nämndes inte vid namn, ens av nuvarande president Morera. Fast Albelda var där ändå - i ett bildspel som snurrade på storbildsskärmar. Busvisslingarna fick de två presentatörerna, eftersom de fortsatte att snacka och gå på trots att de inte fått igång högtalarsystemet så drygt 500 personer inte kunde höra ett smack. Det tog 2-3 minuter innan ljudteknikerna fattade galoppen.

Innan middagen serverades delades traditionsenligt tre priser ut till spelarna för den gångna säsongen. Först "Årets Canterano" som gick till målvakten Guaita, därefter "Årets Kanon" som var Juan Mata, "Årets jämnaste spelare"; Moretti samt "Årets Bästa Spelare" som el capitán Pipo Baraja välförtjänt kammade hem. Priserna är framröstade av penyorna men jag vet inte riktigt när det skedde. Nästa år ska vi banne mig få med vår röst!

Jag tycker de valde rätt. Guaita har varit outstanding och bokstavligen räddat många matcher. Pipo var den som tog tag i saker när inte Koeman gjorde det. Det var tack vare honom som laget vann Copa del Rey, och därmed får spela i UEFA cupen kommande säsong. Han har gjort det en kapten ska göra och han gjorde det med bravur. Mata är verkligen årets kanon som imponerat mer än Silva och Villa (missförstå mig rätt; dessa två är bland de mest värdefulla spelarna i laget, men inte som årets kanon!). Valet av Moretti som jämnaste spelare är jag kanske lite mer tveksam till. Han var definitivt den jämnaste spelaren i backlinjen, men jag menar att ingen spelare var jämn. Jag vete fan om jag skulle ha delat ut ett sånt pris efter den här säsongen.

Vad tycker du? Fick rätt spelare priserna? Låt mig höra på forumet.

Middagen var god. En sjurätters med tre förrätter, två huvudrätter och två efterrätter + kaffe och cogñac eller likör. Det serverades vitt vin, rosévin och så cava förstås. Eftersom jag körde bil kunde jag bara smutta lite, men det kanske var lika bra det annars hade jag nog blivit på kanelen i hettan. Vi njöt av bacalao, färskost, marisc, codillo ibèric amb guarnició, panquemao med mera. Utsökt.

Tyvärr satt jag nästan längst bort från scenen och honnörsborden, inne vid ena hörnet. Som tur var fanns det några stora skärmar strategiskt utplacerade så man kunde följa vad som hände därframme, cirka 60-70 meter bort. Men det var ett bra bord med kul folk, Taula 24, där de hade placerat alla guiris och spanska penyor som inte härstammade från Valenciaregionen. "Alla guiris" var ungefär jag och en äldre dam från Geneve, Schwiez, resten var från Madrid, Pamplona, Ibiza, Kanarieöarna, Bilbao, Barcelona och några ställen till, dryga 30-talet bara vid vårt bord. Och så någon från Penya Ciberche, tror jag. De var nog den första riktiga "virtuella" penyan på internet, även om de är valencianos. Kanske därför de fick tillhöra "Sector 0"-delen med oss och övriga guiripenyas från UK, Tyskland, Ungern etc.

Mitt emot mig satt en äldre ödmjuk herre som är president i Valenciapenyan i Barcelona, Josep från P.V. Lo Rat Penat. Världen är bra liten, han kom ihåg "Christian" - allas våran norske gutt mulu som just avslutat sina studier i den katalanska huvudstaden. Vi utbytte kontaktinformation, vilket kan vara bra att ha om man råkar ha vägarna förbi Barcelona, och det råkar vara match Camp Nou, eller om man vill njuta av en liten svartvit oas mitt i den lilablå katalanska smeten. Ska ta reda på var deras sede är lokaliserat, verkar om det är en bar som ligger en bra bit utanför turistcity, i norra delen av stan.

Till vänster om mig satt Juan från Eivissa (Ibiza) och hans fru. En medelålders man som jag njöt av att ha som bordsgranne, men som jag aldrig skulle vilja göra affärer med. Han hade stor aptit och en stor hydda att fylla aptiten med, och gjorde allt för att lura in kyparna med mer mat. Det lyckades han med. Den eivissençska penyan är en underavdelning till en Valenciansk kulturförening, mellan räkorna gav han mig tipset att "det är mer pengar i det".

Till höger om mig satt Nacho från Bilbao och hans vän. Han var som ett levande uppslagsverk om allt som rörde Valencia, och hade förstås alla prylar. Alla deltagare fick en liten påse med en bok, en halsduk som det stod "AMUNT" på samt en orange valenciabadhanduk. Han hade redan allt det. När det visades en filmsnutt på en av storbildsskärmarna såg han direkt vem det var och i vilken match som ett visst mål gjordes. Vi snackar allt från 80-tal fram tills nyss. När ett par ex-spelare, storheter från 80-talet, gick omkring och snackade och lät sig fotograferas bland folket, kunde han direkt berätta för mig vem det var, vilken position han spelade på och ytterligare några fakta. En tvättäkta Valencianörd vid min sida. Respekt!

Men han slutade inte att förvåna mig där. Helt ogenerat värmde han på och rullade ihop en Rizla till den största ganja-canudon som jag någonsin sett! Han och hans kamrat gick ut några minuter och kom tillbaka med en nöjdare min och lite molnigare blick. Bör tilläggas att Nacho är cirka 45 år. En relik från 80-talets Ruta del Bakalao.

Under middagen spelades Valencia CF Disco Oficial upp; på slutet av denna skiva finns det cantics från Mestalla inspelade; ni vet, Che Que Bo! osv. När de kom i högtalaren blev "publiken" högljudd, klappade sjöng med och viftade med bufandas. Det var en av de där stunderna då det kändes som man var på en match, men snart var man tillbaka till verkligheten då Ibiza-Juan frågade om jag kunde skicka fatet med räkor.

Mot slutet var det många som reste sig upp, tackade för sig - och gick! Men "mot slutet" var en bra stund innan tillställningen var över. När Morera höll sitt tal var det bara drygt hälften kvar i salen. Morera sa förresten inget speciellt spännande, men han bad om förlåtelse å hela consejons vägnar för allt tråkigt som hänt under den gångna säsongen, och dedikerade la Copa del Rey-trofeén till la aficion.

Jaume Part höll slutligen dagens längsta tal, på världens snabbaste valenciano. Munnen gick som en kulspruta och jag hade svårt att hänga med. Hann dock snappa upp att det var ett brandtal och han lyckades engagera publiken väl. Bland annat nämnde han det fina stödet som finns bland alla penyes - och så nämnde han några av dom - lo and behold! Där nämndes ... Penya Chescandinavia! Sträck på er framför datorn, ni gör Valencianos stolta och tacksamma, att de har kärlek så långt hemifrån!

Jag trodde att ett konvent skulle innhålla några fler aktiviteter; måhända något föredrag, kanske någon utställning eller varför inte någon kul sidoaktivitet. Hade kunnat tänka mig ett föredrag av arkitekten som ritat nya Mestalla - med tillhörande utställning. Men det får bli en annan gång.

Innan jag for där ifrån hann jag hälsa på APVs president Jaume Part och hans sidekick Cesár March, de två som var med oss i Borås när vår penya bildades. Känner mig rätt nöjd med att vara Du och Hej med Jaume, han är en glidare av rang.

Hela tillställningen avslutades med att Los Inhumanos rev av sin nutida klassiker "Amunt! Valencia a la victoria!" live. Märkligt nog spelade de bara denna låt, en enda gång. Men det fick räcka. Det hade gått 5 timmar och det var sannerligen dags att runda av, liksom det nu är dags att runda av detta lååånga blogginlägg.

AMUNT VALENCIA!