Chescandinavia

Har precis kommit hem till Sverige och avslutat ett samtal med polisen. En stackare på långtidsparkeringen hade fått sin nya Audi A6:a slaktad på alla däck. Min, eh, prima Volkswagen Golf -98 som stod på platser därifrån var orörd, så jag kom hem utan problem.

Det är bara några timmar sedan jag flög från Valencia så jag har inte hunnit ställa om mig än. Farsan, min styvmor och några vänner från Holland gjorde stan idag; spatserade runt lite i city. Vid Mercado Central köpte jag ett nytt paellajärn som är lite större än det gamla, ca 60 cm i diameter ska räcka till minst 12 personer. Bra att ha om det blir stor bjudning. Efter ett par kilometers vankande fram och tillbaka bland barriosarna tog vi en tapaslunch följt av ett svalkande glas horchata på Santa Catalina, en av de finaste och äldsta horchateriorna som ligger ett stenkast från Plaza de la Reina.

Sen blev det dags att ta avsked med en massa kindpussande, holländare pussas tre gånger, och kramar, och så blev jag skjutsad ut till flygplatsen. Det var dryga 30 grader och Air Conditionen på Manises var inte precis topptrimmad. Som tur var fick jag en solfjäder som jag kunde vifta mig lite svalare och torrare med. Det ser inte riktigt manligt ut men det skiter jag i. Hellre gay än svettig som en gris, skulle kunna bli ett nytt uttryck om det inte vore så vulgärt. Kön till incheckningen var lång, två parallella köer som verkade ta en oändlig tid. Efter en timme var jag framme vid disken, strax efter den danska familjen framför mig som försökte snacka sig ur 80 kilos övervikt. Jag undrar vad de hade fyllt väskorna med, dykarbälten i bly?

Det blir min tur och medan jag fipplar med pass och en bit papper med mitt bokningsnummer sneglar jag snett bakom mig. Där står en medelålders vältrimmad herre med Valencias garanterat största snusprilla under läppen. Bredvid honom en vacker donna och ett knippe blonda barn. Jodå, det är Växjös stolthet:Joachim Björklund! Jag hinner precis tappa hakan när damen bakom incheckningsdisken ropar "Señor!" till mig. Fan, måtte det gå undan nu så jag hinner byta ett par ord med vår blivande hedersmedlem!

Men icke. Naturligtvis var mitt paellajärn för stort för att få plats i min resväska, så jag fick checka in den separat och det kostar minsann 6 euro extra. Utan att ifrågasätta halar jag upp 6 euro snabbare än man kan säga flaska. Icke då. Man måste gå till Iberias disk 200 meter bort och betala där, få ett kvitto och komma tillbaka. Men jag fick åtminstone gå före i kön för att få ut mitt bagagekvitto. Snabbt som den där flaskan springer jag och betalar och kommer tillbaka - naturligtvis är Björklund med familj puts väck. Me cago en la santa puta de los &%%€#! y sus muertos!

Inte blir livet bättre när jag kommer till kön till säkerhetskontrollen. Den är längre än flygplatsen (och ingen Björklund i sikte). Så kommer det en ordningsvakt och säger att det finns en kortare kö längre bort. Eftersom jag kan spanska går jag direkt medan ett stort antal turister fortfarande undrar vad som pågår. Att kunna språk har sina fördelar.

Den kön är betydligt kortare och jag börja stoppa undan telefon, småmynt, nycklar, skärp och annat skit ner i väskan för att slippa få en full cavity search i kontrollen. Men... Santa Maria! Där står Ximo och hans fru, bredvid kön! Precis när jag visar upp mitt boardingpass för en kontrollant upptäcker jag dom igen. Jag griper förstås ögonblicket direkt och fumlar fram något i stil med;

-"Du måste vara Joachim Björklund, va?"
-"Ja, det stämmer."
-"Hej, jag heter Daniel och är ett Valenciafan. Får passa på att tacka för alla din fina insatser i Valencia! Vilken ära!"
-"Hehe, ja det är längesen nu. Vi är bara här för att lämna barnen."
-"Jo, det är så att jag håller i en penya, en skandinavisk VCF-fanclub, det vore kul om vi kunde hålla kontakten. Vi är ett 30-tal penyistas däruppe som gärna skulle vilja se dig som hedersmedlem!"
-"Har du en penna eller något?"
(Jag fumlar och rafsar fram en penna och en bit papper och kletar ner vår emailadress)
-"Eh, här, jag hoppas du kan läsa det: penya@chescandinavia.com, Daniel heter jag".
-"Tack! Jag hör av mig!"
-"Ja, tack själv! Ha det så bra!"

Sen är det rätt uppenbart att jag måste gå in för att inte hela kön bakom mig ska gå i uppror. Joachims barn är redan inne. Vi tar i hand och säger hejdå.

Vi får hoppas att hans barn får det bra i Sverige, på semester hos mor- eller farförldrar förmodar jag.

Och vi får hoppas att Björklund inte tror jag är en galning. Och att han faktiskt hör av sig. Och att han överhuvudtaget kan läsa emailadressen som ser ut som en femårings signatur på en avriven papperstump. Så här i efterhand får jag D'Oh-vibbar. Varför hade jag inget businesskort på mig med namn, telefonnummer, emailadress, webb... Och kameran! Varför tog jag inget kort? Den var nerpackad längst ner i väskan. Varför hoppade jag inte ut ur kön och tog ett lite lugnare samtal, jag var redan incheckad och hade god tid på mig att stå i kön på nytt. Dammit! Jag är en usel presidente. Jag fick Airport Blues och bannade mig själv för min svettiga hjärna som inte samarbetade med mig när tillfälle gavs.

Men, ett snabbt svar på emailet kommer förvandla det till Airport Samba.