Chescandinavia

Imorgon åker jag hem efter en vecka i mitt kära terra Valenciana. Jag har inte fått uppleva en enda match, inte ens träningsmatch (truppen är i försäsong, snart i Ermelo, Holland) men jag har fått uppleva så mycket annat.

Det är mitt i turismens högsäsong. Det är mellan 29 och 35 grader ute och ganska fuktigt, det vill säga klibbigt och svettigt så fort man rör sig en millimeter eller försöker sova utan Air Condition om nätterna. Jag kan sitta med shorts och inget annat på verandan kl 23 och sippa på en kall öl och livet är underbart.

Min far och delar av min familj bor i en turisthåla som heter Peñiscola i norra Valenciaregionen, nära gränsen till Katalonien. Det är ett av mina hem och smultronställen på jorden. Här känner jag locals, här har jag utforskat trakten och bott. Här finns en bit av mitt hjärta och en del av mitt liv.

Innan jag åker hem imorgon ska jag och farsan besöka stan en stund. Vi ska vandra runt i city, gå på marknaden (Mercado Central), titta till det gamla huset som familjen drev ett hotell i för ca 20 år sedan och vara allmänt nostalgiska. Förutom lite presenter till min familj därhemma ska jag köpa med mig ett större paellajärn som räcker till 12 personer (mitt nuvarande räcker till ca 8), jag hoppas att det får plats i väskan som jag ska checka in på flyget! Kanske åker vi förbi "Valencia Street Circuit" som ska vara värd för ett F1-lopp om en dryg månad.

Jag saknar det redan; svetten, paellan, stranden, syrsornas sång, den kaotiska trafiken och lugnet i bergen, bara några få mil från den hektiska turismen vid playorna.

En del av min kärlek till klubben och fotbollen är just livet i Valenciaregionen. "Spain is different", både på gott och ont, men längtan till detta svider då och då, särskilt under vintern eller en slaskig, gråmulen dag i mars. Då önskar jag att jag var här, på en motorcykel längs apelsinlundar, svischandes förbi olivträd längs slingrande bergsvägar, med ett stopp i en liten by med en enda sjaskig bar där de serverar den godaste koppen café cortado man kan tänka sig.

Visst är jag priviligerad som har ett hem härnere. Flera av mina vänner i Sverige undrar vad fan jag håller på med, som inte flyttar ner hit när jag har alla möjligheter att göra det. Ibland undrar jag också, som nu. Men så är det något med the Nordic Light som får mig att stanna däruppe, trots gråmulna och slaskiga dagar.

Förhoppningsvis känner David Villa något liknande om Valencia såsom jag gör om livet uppe i Skandinavien. Det är något som får honom att stanna där, trots alla löften om guld och gröna skogar hos andra klubbar i andra städer och länder.